NINITA

Förra förra fredagen satt vi och diskutera vart vi skulle näst, Colombia eller Dominikanska republiken. Vi kom aldrig fram till något så vi sa vi är kvar i BVI någon vecka så får vi se. Sedan på lördag morgon tog vi ner en väderfil som visade perfekta vindar för en segling till Colombia . 3 timmar senare var vi på väg.
Kusten utanför Colombia är känd för att vara ganska tuff med höga vågor och prognosen vi fick var jätte bra vindar i sex dygn och sedan stiltje sjunde dygnet. Vilket innebar att vi skulle ha det jätte lugnt utanför Colombias kust. En prognos 8 dagar i förväg kan visserligen ändras.
På det sjätte dygnet märkte vi hur vågorna blev större och snabbar och det var första gången på resan som vi fick vågorna in i sittbrunnen. Vid lunchtid började vi bli lite oroliga för om vi skulle våga närma oss kusten med dessa vågor in från aktern, för vi närmade oss ett område med grunt vatten som skulle kunna ge brytande vågor. Om vi skulle valt att gå förbi det grunda området hade det inneburit att vi fått vågorna in från sidan och det hade inte gått. Men vi hade tur och på eftermiddagen dog vinden och vi fick ett lugnt hav kring oss och kunde  puttra sista natten in till Cartagena.

På nattskiften så är det här vi ligger och läser och tar oss en 10 min tupplur.

En otroligt fin solnedgång

Annars hade vi en väldigt härlig segling med ett snitt på 130 nm per dygn vilket är väldigt bra för oss. Jag var för övrigt inte alls sjösjuk och efter tredje dygnet vågade jag mig på att läsa och sedan vågade jag mig ner i båten för att laga lite mat. Gick hur bra som helst. Detta innebar att jag även fick diska . Men Ola var glad .

Colombia-Cartagena.Man kan tro att vi tog bilden med svart-vitt.
Men de var så grått den dagen.

Efter 6,5 dygn och 850 nm senare var vi i Cartagena. Redan 10 nm från kusten började vattnet blir brungrumligt och det första vi fick se av staden var bilden ovan.  Kanske inte det mest charmiga med tanke på vilket paradis vi varit i den sista tiden.

Nu har det snart gått ett år sedan vi lämna Sverige och vi känner att vi behöver jobba lite på Ninita. Vi ska lyfta henne och byta propeller och lite annat jobba på motorn. Botten ska målas och vattenlinjens ska höjas. Som det är nu måste vi skrapa vattenlinjen några gånger i veckan för den ligger under vattnet. Det ska lackas,poleras och förbättrings målas där det behövs. Vi skulle vilja göra båten ännu mer vattentät på vissa områden. Nedgångsluckan, sittbrunsluckorna och en ventil för motorn är inte så vattentäta som vi skulle vilja att dem var, så vi ska se om vi kan göra något åt det. Ett nytt segel ska vi försöka få uppsytt också, men kan bli i Panama.  Så därför tog vi oss direkt till ett varv  och det är där vi ligger nu men fortfarande i vattnet. Vi hade tänkt lyfta båten idag men så fick vi höra att på grund av att vattnet här i Cartagena är sååå skitigt så växer det väldigt fort på botten. Det rekommenderas att man skrapar botten varann veckan och det betalar man ca 200 kr för att få gjort. Själv vill man inte doppa lilltån i detta vatten. Därför har vi nu beslutat att vi ska lyfta båten det sista vi gör.

Här sitter vi på muren som går runt gamla stan.Riktigt fin att
promenera på.

De vi har sett hittills gillar vi. Människorna är så trevliga och hjälpsamma till skillnad från norra västindien , där man fick vara glad om man fick ett halvt leende. Våra vänner Orkestern kom hit dagen före oss och det var ett kärt återseende, inte setts sedan Las Palmas. Igår hade vi sightseeing tillsammans i gamla stan och vi kommer nog trivas här och blir kvar ett tag.
De som hittills varit jobbigast i Cartagena är värmen. Man svettas av att sitta vid datorn. Sover gör man utan någoting,blir inte så mycket att tvätta. Fast kläderna får man i och för sig tvätta desto oftare. Duschar gör man helst ett par gånger om dagen. Men vi ska nog kunna vänja oss vi detta också.

Fler bilder finns i albumet: Colombia

Little Jost Von Dyke

Vi kan inte riktigt förstå att vi nu har klarat av nästan hela Västindien. 4 månader har gått så fort. Målet för oss hela vägen genom Europa var att komma till Västindien. Därför känns det nu väldigt konstigt när vi snart är klara för att lämna målet bakom oss. Vi har hela tiden sagt att vi ska segla i västindien sedan får vi se vad vi ska göra.

Nej, vi kommer inte segla hem, även om jag vet att det finns några som vill det. Nästa mål kommer att bli Centralamerika.  Det är inte lika långt bort som västindien var när vi seglade från Sverige, men det känns bara skönt att vi slipper segla så långa sträckor, utan istället kan göra korta seglingar och ha tid för mycket utforskning.

Det var ett tag sedan vi uppdaterade bloggen så ni kanske undrar var vi har hållit hus. Simon har varit med och seglat, så den senaste månaden har vi varit tre på Ninita. Detta har varit skit kul och fungerat väldigt bra. Vi har gjort några nattseglingar och det var väldigt skönt att vara fler att dela på nattskiften.  Vi har seglat runt i the BVI ( Brittish Virgin Islands ) och mest legat i naturvikar utan tillgång till internet, mataffär osv.  De häftigaste vi gjort här var att nattsnorkla. Vi hade köpt oss en dyklampa och ville testa den. När man satt i dinghyn och vattnet var becksvart var det lite läskigt men när man väl kommit i var det riktigt häftigt. Korallernas färger framhävdes mycket mer. Och man fick se andra fiskar än under dagen. Lobsters kommer fram och även bläckfiskar.
Sedan var The baths en favorit och en turist mecka. Det är stenformationer/grottor längst med stranden. Här sprang vi runt hela dagen och upptäckte nya små gångar och klippor.

The Baths

Kalypso, Vinda, Ninita och Simon

Innan vi började förbereda oss för avfärd så spenderade vi 5 härliga dagar i en vik på Little Jost van Dyke. Där låg vi 5 båtar tillsammans som möts flera gånger under resans gång. Vi visste att vi snart skulle skiljas åt så en sista beach party var ett måste. Men vad är ett beach party utan lekar.

Vem kan gå snabbast med en pinne mellan benen och balansera en boll på en tesked?

Till förrätt grillade vi pinnbröd men inte alla och de skulle de vara tacksamma för sedan. Den pinnen som vi använde till pinnbrödet var nämligen giftigt och halva gänget sprang på toa hela natten.

Man kan ju inte lämna västindien utan ha sovit en natt på stranden så de var just de 5 av oss gjorde den natten. Vi hade en dinghy som skydd för vinden och en brasa som värmde oss. De var riktigt mysigt.

Veckan som har gått så har Simon åkt hem och alla båtar har jobbat inför de långa seglingarna hem. Nu när man nästan seglat ett år har man börjat märka att saker och ting slits. 3 av 5 båtar har varit tvungna att byta ut skadade stag. Vi har bla fått en reva i storen och behöver sy upp ett nytt segel men de ska vi försöka göra i Colombia och tills vidare har vi lagat det provisorisk.  Så det finns lita att göra på båten.

Nu är det snart dags att dra vidare och vi kommer förmodligen landa i Colombia inom snar framtid. I morse hade vi en sista frukost tillsammans med Vinda och Kalypso så nu är vi ensamma och de känns jätte tomt redan efter några timmar. Man blir som en familj när man seglat ihop så länge. Man träffas varje dag och gör det mesta ihop, handlar mat, tvättar, tränar och hämtar vatten osv. Vardags sysslorna blir så mycket roligare då.

Fler bilder finns i fotoalbumet BVI.

En rolig parentes:

Det fanns en mataffär här på Tortola som inte hade priser utmärkta. Utan man fick gå och fråga för varje vara.  Som ni kanske förstår orkade man inte göra de hela tiden så tillslut gav Jonas upp och han köpte en limpa bröd utan att veta priset. Men hur mkt kan ett paket toast bröd kosta egentligen??
Jo det kostade 70 kr visade det sig på kvittot, så nästa dag gick killarna tillbaks till affären och frågade expediten. De filmade alltihop och enligt henne stämde det , men även hon såg lite förvånad ut. Sjukt!

Nu har vi haft Olas föräldrar här på besök  och vi har fått känna på vardagens lyx på ett resort.
När man bor på båten så har vi inte tänkt så mycket på alla bekvämligheter där hemma inte förrän nu.
Va skönt det var att slänga sig i en härlig stor säng med rena och mjuka lakan, även om det bara varit för 5 min. Våra lakan blir fuktiga och salta efter bara några dagar. Att gå på en toa är en lyx för oss, i alla fall när man ska göra nr 2. På vår toa måste man sitta och handpumpa samtidigt och de är ofta som korvarna inte får plats i de små rören , mer detaljer vill ni nog inte ha. Sötvattens dusch har vi inte tagit sedan Las Palmas, 4 månader sedan. Åå frukosten och middagarna har varit helt otroligt goda.  Så goda att vi har ätit så mycket så man mått illa efteråt.
Nu har även Olas lillebror,Simon, kommit och mönstrat på och han ska segla med oss i en månads tid. Vardagen är tillbaks till det vanliga och vi har seglat vidare. Och nu inser man att vi egentligen inte saknar lyxen hemma än.  Man är ganska inställd på att ha det så här och det är även en del av seglingen och njutningen med detta liv, att leva enkelt.

Vi har hunnit med St Barths och där är det jet set på hög nivå. Massor med stora och fina båtar. Har sett gummi båtar som är större än vår båt. Många fina butiker som bl.a. Louis Vitton. Vi hade nog inte ens råd att ta en öl.
Där möttes vi upp med Vinda och det var ett kärt återseende med hela 10 dagar ifrån varandra. Detta firade vi med fest i Vindas sittbrunn till sena natten.
Det räckte med två dagar på St Barths och nu befinner vi oss på franska sidan av St Martin. Halva St Martin är holländskt och halva franskt. Den holländska sidan är Amerikaniserad och inte alls speciellt rolig. Staden är endast uppbyggd för bilar med inga övergångsställen och drive through bankomater. Mc Donalds var jätte billig, halva priset från Sverige. Men människorna såg ut därefter också.

Men här på franska sidan är det franskt och mysigt. Vi ska var här i några dagar och sedan blir det en nattsegling till Brittish Virgin Islands.

Tillhörande album: Guadeloupe 2

Hola,
Tenemos un correo electrónico de usted en mi sitio hace un tiempo en el que escribió que tenía un Allegro 27 y que si llegamos a Caratgena que se comunicará con usted. Probablemente vamos a llegar a Cartagena en mayo o junio, y fue todo genial conocerte. Escribir un e-mail: ninita (att) sy-ninita.se
Saludos, Nina y Ola

I november månad fick vi ett gästboks inlägg på spanska från en kille från Cartagena. Som tur är finns google translate! Han skrev att han hade en Allegro 27 och att om vi kom till Cartagena skulle vi kontakta honom. Han missade tyvärr att skriva med sin mailadress och därför försöker vi nu kontakta honom via vår hemsida. Jag kan ingen spanska utan har använt mig av Google translate så språket är nog inte perfekt

Visst låter det roligt att ha diskmedel överallt . När vi skulle segla till Deshaies så öppnades av sig självt vår 1,5 liter Yes flaska. Detta märkte vi inte förrän ¾ av flaskan redan runnit ut. Det hade inte varit så jobbigt om inte flaskan låg i vår garderob i mellersta hyllan. Och om inte båten var uppbyggd så att om vi tar in vatten så ska all vatten rinna längst med hela båten ner till kölsvinet. Som ni kanske förstår hade Yesen självklart hunnit rinna igenom halva båten och det var bara att ta ut allt och börja ta bort det. Men Yes är ganska drygt och löddrar rejält så det var mer jobb än man tror. Som tur var anropade Vinda oss mitt upp i allt och bjöd över oss på lite Rom Punch och Svenskt godis. Jonas bror hade nämligen kommit från Sverige dagen innan. När vi sedan kom tillbaks till båten efter några rom punch och magen full med godis var humöret på topp och det var lättare att jobba vidare.
Det som är ganska komiskt i det hela är att en vecka tidigare hände samma sak men med en juice flaska och den låg på andra sidan av båten. Den hade börjat jäsa och därför läckt. Juicen hade runnit längst hela andra sidan av båten. Men det positiva är att nu är båten skinande ren.

Vi har nu varit på Guadeloupe i en veckan och som vanligt har vi det bra. Första stoppet vi gjorde var på  Pigeon Island som är ett naturreservat och här snorklade vi mest hela dagarna bland alla fiskar och sköldpaddor. Vi fick se vår första barracuda, lite läskigt.

Annars har vår vardag flutit på som vanligt. Haft några mysiga dagar på stranden i en hängmatta med en bok. Hyrt bil i 3 dagar och farit runt på Guadeloupe, tittat på vattenfall och tagit promenader i regnskogen. Det gamla vanliga .

Mys på stranden. Jag och Ellinor ligger i var sin hängmatta och Jonas sover på stranden.

Imorgon så kommer Vinda att segla vidare till Antigua medan vi blir kvar på Guadeloupe tills den 31. Kommer kännas tomt. Vi har seglat ihop i ca 8 veckor och sets varje dag. Men vi blir bara ensamma några dagar för på torsdag kommer Olas föräldrar och sedan kommer Simon, Olas lillebror, som ska segla med oss i en månad. Ska bli riktigt roligt. Vi ska se till att segla ikapp Vinda sedan så det blir inget tårfyllt hej-då än.

Fler bilder finns i albumet: Guadeloupe

Nu var det snart 2 veckor sedan vi kom till Les Saintes och vi har haft det jätte bra här. Hunnit aktivera oss mycket men även haft några slappar dagar.
Ända sedan vi lämnade Bequia andra gången så har vi förflyttat oss ganska snabbt och haft aktiviteter/sightseeing så gott som varje dag så det har varit skönt att ligga på ett ställe ett tag.
Det är en väldigt fin ö som har mycket att erbjuda. När man strosar genom lilla stan så känns det lite som om man är på Marstrand med alla sina små fina och dyra boutiquer. De är lite extra mysigt på morgonen innan färjan har kommit med alla turister från Guadeloupe. Nästan alla man möter har precis köpt en nygräddad baguette som de ska ha till frukost.

Vi har hittat ett bra klättringsställe uppe i bergen med en otrolig utsikt. Vi har vandrat, snorklat och jag har dykt för första gången . Det var helt otroligt roligt. Det var inte vilket första dyk som helst utan på ett vrak som ligger mitt i hamnen. Den har nog bara legat där några år så det var helt intakt och det var riktigt häftigt att simma igenom och se dynorna ligga kvar men med lite sjögräs på och hur korallerna hade börjat växa på skotten.  Vi såg många fina fiskar samt konks och hummer. Ett dykcert får jag se till att ta någon gång i livet. Vill även tillägga att jag nu har fridykt till 10 meter, vilket också känns jätte roligt för mitt mål var att lyckas med 10 m innan vi kom tillbaks till Sverige. Nu vill jag bara klara av att vara nere längre på de djupet så man hinner se lite mer. Ola som dykt tidigare tyckte att de häftigaste var att kunna fridyka ner till vraket och simma igenom.

Vi har även hunnit fira Olas 30 års dag rejält med fest på stranden tillsammans med Vinda, deras besök Tommy och Susanne och en norsk båt Milla. Vi tog med vårt barskåp och ställde upp det på ett picknickbord vid stranden. Hade lekar och träffade kapten boos (en drink lek). De var riktigt lyckat och vi avslutade kvällen med en pizza och Maffia (ett rollspel).

En regnig och lugn eftermiddag förvandlades snabbt till spännande när en Tysk båt skulle ankra på vår styrbord (högra) sida. På något vis så lyckade de helt plötsligt hamna framför oss och då började de försöka ta upp ankaret men lyckades inte och blev rädda för att de började driva mot oss, så de började backa. Deras ankare hade fastnat i vår kätting och vi drogs med dem, men de fortsatte att backa trots att vi stod på fördäck och skrek åt dom att det var bättre om dom bara släppte ut all sin kätting. Tillslut låg vi endast några meter från Vinda och de började dra med sig Vinda också men då förstod tyskarna att de inte kunde fortsätta utan lyssnade på oss och släppte ut all sin kätting. De hamnade tillslut på Vindas barbord (vänstra) sida vid en boj men deras ankar låg på vår styrbord sida.

Ola och Ellinor hoppade i för att hjälpa dem ta upp sitt ankare. En grannbåt erbjöd också hjälp men för 50 euro då han hade dykutrustninig. Men Ola och Ellinor klarade sig utmärkt utan dykutrustning och var nästan klara när dykgubben kom och skulle ta över. Ola och Ellinor hade inte tagit något betalt, de gör man ju inte båtar emellan tycker vi.
Han trodde det bara skulle vara att dra upp ankaret eftersom Ola och Ellinor hade gjort grovjobbet. Men tampen som dom hade fäst i ankaret lossnade och dykaren blev lite snopen. Han kunde tydligen inte fridyka så fick åka tillbaks till sin båt och på med dykgrejerna igen, fick jobba mer än han tänkt.

Imorgon är det dags för oss att ge oss av mot Guadeloupe.

Fler bilder finns i albumet: Les Saintes

Överallt finns det moorings och dessa kostar självklart pengar. Men de är inte ett tvång i alla vikar att lägga sig vid en mooring. För er som inte vet så är moorings en förtöjningsboj som man kan använda istället för sitt egna ankare. Man sparar ca 15 min i tid vid ankring om man tar en boj istället för att slänga i sitt egna ankare. Det kostar ca 50-70 kr per dygn för vår stl på båt, med andra ord ca 1/3 av vår dagsbudget för 15 min jobb som vi gör en gång när vi kommer. Ni kanske kan förstå att vi inte tycker det är värt det och därför alltid lägger oss för ankar när det går. Dessutom så är det säkrare att ligga för sitt egna ankare för den har man koll på. Man vet inte hur ofta dem kontrollerar bojen eller hur den är fäst i botten. Det har hänt att moorings har börjat dragga.  Dessutom så ligger bojen och slår mot båten så man vaknar flera gånger varje natt av ett dunk,väldigt frustrerande. Händer aldrig vid ankring.
Det blir vanligare och vanligare med vikar där man måste ligga vid mooring och om några år tror jag inte man kommer kunna ligga för ankar någonstans i Västindien. Här i Les Saintes får man inte längre ligga för ankar. Vi blev iväg körda för några dagar sedan när vi ankrat i viken.
Utvecklingen beror på att det är så exploaterat nu i Västindiern. Det är väldigt lätt tillgängligt för västvärlden. Amerikanarna och Kanadensarna behöver inte ens korsa något hav och vi Européer behöver ”endast” segla över Atlanten och så har vi alla charterturister. För 20 år sedan var det inte lika mycket båtar i Västindiern, då var det bara långseglarna som seglade runt här. Botten förstörs om alla ska slänga ankar för att sedan ta upp den dagen efter och segla vidare, så det är förståeligt att fler och fler öar införskaffar moorings. De är bara lite surt för oss, att vår budget sprängs.

De känns bra att vi gör denna resa nu och inte väntade tills vi blev pensionärer för då kommer de inte vara desamma.

Det finns en Ögrupp som heter San Blas ,ligger utanför Panamas kust och det har varit  så gott som orört fram till ett par år tillbaks. Innan var det bara långseglar som hittade dit. Jag har en bild av San Blas så som jag minns det för 20 år sedan , när jag var fem. Men nu har jag hört att det har ändrats.
Där bor Kuna indianer i hyddor och på min tid använde de sina kokosnötter som valuta, väldigt primitiv. Det är fortfarande primitivt men nu hittar alla dit, i och med att det har gjorts en guidebok. Innan vågade inte alla navigera in mellan reven utan guidebok eller korrekta sjökort. Nu finns det t.om en flygplats och hotell på en ö. De har byggts en restaurang på en annan ö och indianerna kommer ut till båtarna och säljer frukt, fisk osv, dem har börjat bygga upp en verksamhet kring turisterna och så var det inte förr.
Det ska bli himla kul att komma dit igen. Är bara rädd att jag kommer bli besviken nu. Men vackert kommer det nog fortfarande att vara

Vi får bara hoppas att inte samma sak händer med Stilla havs öarna.

Tempot här i karibien är inte det högsta man varit med om. Vi har ofta fascinerats av hur långsamt allt går. Allt från att man frågar efter hjälp i en butik och de sedan masar sig fram för att visa än de man letar efter eller hur de bara kan hänga runt ett hörn hela dagen. I södra Karibien så säjls de överallt kepsar och t-shirts där det står ”live slow” eller ”work less”. Tänk om man skulle ha på sig detta på sin framtida arbetsintervju, hade vart kul att se arbetsgivarens min . De kanske är därför så många är arbetslösa här.
På Dominika så berättade Cobra, som guidade vår tur genom Indian river, att det är jätte svårt att hitta bra arbetskraft och att han alltid letar efter ny personal. Han är uppvuxen på Dominika men säger själv att de flesta är för lata och är inte villiga att arbeta.

Nu har vi hunnit med ytterliggare 2 öar, Martinique och Dominica.
Att komma till Martinique var som att åter vara i Europa men det var skönt i några dagar och vi passade på att bunkra mat och köpa lite annat som man inte hittar på de övriga öarna. Vi tajmade även karnevalen, vilket var riktigt roligt. I slutet av februari så är det karneval på de flesta västindiska öar och varar i 3-4 dagar men vi orkade bara med 2 dagar sedan seglade vi vidare till Dominica som är känd för sin natur.

Den 20 februari, samma dag som vi seglade till Dominica fyllde Ola 30 år och de firade vi när vi kom fram. Detta med rom självklart och pannkakskalas. Det blev en sen kväll tillsammans med Vinda och deras besök, Tommy och Susanne. (  En 1,8 l Rom flaska kostar ca 100 kr här. )

Enda sättet att utforska Dominika var att ha en guide, så vi hyrde en minibuss med guide en dag. Första stoppet blev vid ett vattenfall som var jätte fint. Nästa stop då fick vi gå ca 1 h genom regnskogen för att komma till ytterliggare ett vattenfall som var ännu finare än den första. Där kunde vi hoppa genom vattenfallet. Vi avslutade dagen med att simma i en grotta och det fanns självklart vattenfall i grottan , 2 st t.o.m. De kändes som man var i en sagovärld när man simma inne i grottan och kom fram till det första vattenfallet som vi klättrade upp för och sedan kom vi till det andra vattenfallet. De var riktigt häftigt! Men nu känner vi att vi har sett nog av vattenfall ett tag fram över och ser fram emot att snorkla igen.

Sista utflykten vi gjorde på Dominika var att ta en guidad tur upp för Indian river. Den brukar kallas för mini Amazonas och det kan vi förstå, för det var verkligen en upplevelse.

Nu befinner vi oss i Les Saintes och  här ska vi hålla till några veckor, här ska vi snorkla, spela lite boll, strandtennis och klättra.

Mer bilder finns i fotoalbumet: Martinique-Dominica.

På St Vincent och på St Lucia så möts man alltid när man kommer in i en ny vik , av vad guideboken kallar för ”a welcoming committee” men vi brukar kalla dem för boatboys. Oftast är de unga och jag skulle nog inte påstå att dem kommer för att välkomna än. Visserligen börjar alla med exakt samma fras. Welcome to.., how are you..osv. Men strax efter dessa trevliga fraser börjar tjatet. Dem vill hjälpa än lägga sig vid en boj eller slänga ankar och självklart få en slant. De ger sig inte i första taget och det blir väldigt tjatigt. Dessutom så har vi faktiskt seglat ända från Sverige så jag tror vi klarar oss alldeles utmärkt själva, behöver inte hjälp av en liten pojke som förmodligen aldrig varit på en båt

Vinda omringade av boatboys på bilden ovan.

Dessa båtpojkar håller även till vid bryggan så när man kommer med dighyn kommer de springandes och vill ha en slant för att ta emot tampen. De vill även passa ens dighyn när man är borta. Då säger vi att vi låser den så det behövs inte men då tittar dem lite i båten  och säger, men ert ankare kan jag passa, då låser vi den med och sedan säger dem, men årorna då? Ja då kan vi tyvärr inte kontra med något och får helt enkelt hoppas att båtpojken inte snott dem för att han blev sur på oss.
Vi träffade på en norsk katamaran som var på chartersemester och hamnade i diskussion angående detta och han sa att han alltid gav dem en peng för att få bort dem men det ansåg vi vara fel för dessa barn kan gå i skolan men om de kan få pengar på dagarna så väljer de bort skolan och dessutom om ingen gett dem pengar så hade dem aldrig gjort det och det hade underlättat våra liv lite. Men då sa denna Norsk: Men hur mycket är 10 kr om dagen till killarna. Jo det är totalt 11 000 kr om vi är borta i 3 år!

Seglingen till St Lucia var riktigt tuff med motvind och regn. Fick lite dejavue känslor till nordsjön/engelska kanalen. Ett tag så trodde vi inte att vi skulle ta oss till St Lucia utan få fortsätta till Martinique istället. På grund av att vi hade vinden rakt emot oss och hade strömmen in från sidan så hamnade vi ca 10 M från kusten men vi trodde det bara skulle vara att göra ett slag, strömmen är nog inte lika stark i lä av ön, trodde vi. Vi gjorde ca 5 knop och efter slaget ca 1 knop med full gas på motorn och seglena uppe. Det var tydligen en så stark ström så vi tog oss knappt framåt, strömmen var tydligen starkare bakom ön. Men tillslut hitta vi lösningen och det var att ta ner förseglet och köra med full gas för motorn, då gjorde vi 3 knop . Väl framme blev det tomatsoppa hos Vinda och en massa Rom.

Första viken vi tog oss till var Soufirer bay och de två Pitonerna, det är 2 st vulkanerna som är väldigt fina. Här hade vi det bra i 4 dagar, snorklade och gjorde lite utflykter. Sedan seglade vi vidare till Marigot bay som vi hade läst skulle vara jätte fint i guideboken och det var det men det var väääldigt turistit. Hela viken var uppbyggd för turism men man kan verkligen föreställa sig hur vackert det måste varit för 10 år sedan utan alla hotellkomplex eller solstolar som tog upp hela stranden. Här stannade vi endast en natt.

Seglingen mellan Marigot bay och Rodney bay var underbar. Vi hade dessutom byt seglings partners. Vi ville testa på att segla med en annan båt så jag och Ellinor seglade på vår Ninita medans Ola fick segla med Jonas på Vinda. Nästa gång blir det tvärtom.

Det var lite extra speciellt för mig att komma till Rodney bay för det var här vi spenderade mycket av vår tid när mina föräldrar var i Västindien för 20 år sedan. Jag var endast några år så jag minns inte något men jag har sett  mycket kort.

Vinda skulle få besök på Martinique så vi var endast 2 dagar i Rodney bay och befinner oss nu i Fort de france och imorgon blir det karneval .

Fotoalbum finns: St Lucia

Mycket bättre än så här kan man inte ha det: att varje dag kunna ta dagen som den kommer,att solen skiner varje dag  och att kunna bada varje dag. Det enda som saknas är vår familj och våra vänner. Man önskar verkligen att man kunde dela detta mer er. Som tur är träffar vi mycket härliga människor påvägen och just nu seglar tillsammans med Vinda, Jonas och Ellinor,som vi nämt tidigare. Vindas blogg:www.vinda.bloggo.nu
Vi ser fram emot när Olas familj kommer på besök i Gudeloupe. Att få visa dem vår värld. Då kommer dem att förstå varför vi ville ge oss av på detta galna äventyr enligt dom .

Som sagt så vi har det underbart och njuter varje dag. Sedan vi lämnade Bequia har vi haft fullt upp hela tiden. T.om satt klockan tidigt ett par gånger för att komma upp och njuta av hela dagen och  göra lite utflykter.

Seglingen från Bequia var härlig och vi fick äntligen segla utan motorns hjälp. När vi närmade oss St Vincent och vi låg i lä till ön fick vi lite svagare vindar och då passade vi på att hoppa i och bada.

Vårt första stop på St Vincent var Wallilabou bay och här fick vi verkligen uppleva närheten till naturen. Här kunde man nämligen inte ligga för svaj utan man fick slänga i ankaret i fören och sedan ha en tamp till en palm i aktern ,så vi hamnade bara några meter från djungeln. Precis som många andra ställen här i Västindien hade de spelat in en scen från Pirates of the Carribean här och det fanns egentligen inget annat här än de kulliser de byggt upp för filmen.

Det fanns ett vattenfall inte alls långt bort och enligt guideboken skulle det vara jätte fint. Vi ville komma iväg tidigt för att slippa alla turister så vi var där redan där vid 8 tiden, men vilken besvikelse det var. Det var ett jätte litet vattenfall som de byggt upp en hel rörelse runt med bar och park osv. Det blev dock vårt första sötvattens dusch sedan Las Palmas ,så de var det värt.
Senare på dagen tog vi bussen till Kingstown som är huvudstaden. Bussen var en minibuss som hade plats för 14 personer men när vi var som mest var vi 24 personer och chaffören körde som en galning med Soca( Carribisk musik) på högsta volym. När någon skulle av var alla tvugna att gå ut först.
Staden var väldigt livlig och hetsig och man orkade inte mer än några timmar.

Vårt andra och sista stop på St Vincent blev Chateaubelair bay och här fick vi många härliga möten med lokalbefolkningen. Dom flesta verkar segla förbi St Vincent så det fanns inte så många turister, vilket vi tyckte va härligt och de gjorde nog att lokalbefolkningen var lite vänligare och mer nyfikna på oss.

Även här fanns det ett vattenfall  som vi ville bada i. På väg till vattenfallet gick vi förbi ett kraftverk och vakten började prata med oss, de slutade med att vi fick en rundvandring och fick lära oss hur de tog vara på vattnet för att skapa energi.
Detta vattenfall var däremot jätte fint och väl värt promenaden. Det är en liten chock för våra kroppar att bada i 20 gradigt vatten:), men väldigt uppfriskande.
På väg hem träffa vi på en bonde och vi fick en guidad tur i hans odlingar och fick även provsmaka de mesta men inte de sist nämnda i nästa mening . Han odlade, pumpa, kakao, grape,citron,jamm och självklart även Maja:).

Den sista utflykten vi gjorde på St Vincent var att gå upp till en vulkan, det var en vandring på 8 h. Det fanns ingen utmärkt led utan man gick via stranden, genom floden som nu var torr under torrsäsongen och upp i bergen på små stigar som man knappt såg. Vi hade med oss en guide för annars hade vi aldrig hittat.

Det var riktigt häftig att vandra mitt i djungel. Vi plockade massor med mangos och fick även smaka på guava. Det fanns många små odlingar av maja på vägen och bönderna hade små hyddor som de bodde i någon månad åt gången när de skötte sina odlingar. Enligt guiden skulle vandringen ta ca 5 h så när vi nådde botten efter 8 h så var det härligt att få slänga sig i en sötvattensflod som kom från ett vattenfall.

Efter en vecka på St Vincent seglade vi vidare till St Lucia och vi befinner oss nu i Soufiere bay, södra delen av St Lucia.

PS. I förra inlägget berätta vi om hur oroliga vi alltid är när en charterbåt nämar sig oss när man ligger för svaj. Bara några dagar efter de inlägget blev våra vänner på Pinta påkörda när de låg vi en boj av en 50 fots katamaran och fick ganska mycket skador på båten .